Mysteriet: Waltzer

Tillbaka - Utskriftsverision

Redskapen fördes långsamt in i henne, snart skulle graviditeten ”sugas ut” som liberaler säger om abort. Margareta Waltzer, 18 år gammal och gravid utanför äktenskapet, hade mer eller mindre själv bestämt sej för att inte föda barnet hon bar på. Nu låg hon där, ögonblicket hon väntat på i två hela veckor, den sekunden då livmodern skulle krossas och skrapas ren från det lilla livet, var inne. Plötsligt svartnade det för hennes ögon, en iskall tystnad inföll sej. Ett skrik hördes, därefter vaknade hon till verkligen.
»Vem var det som skrek?«, frågade hon. En sjuksköterska tittade förvånat på henne, innan hon försiktigt svarade:
»Det… det var ju du?« De andra läkarna nickade instämmande, och nog hade Margareta skrikit… eller?

En vecka tidigare

Stressen låg hårt över Magda, som hon kallades av sin mor, hon började alltmer fundera på varför hon övertalats att genomgå skrapning istället för att välja den enkla vägen då det gäller abort – att ta piller.
»Mamma«, klagade hon,
»det gör så ont bara jag tänker på det«.
»Äsch, Magda lilla, så farligt är det inte. De är utbildade läkare, de vet vad de gör«, svarade hennes mor uppmuntrande
»De vet de inte alls«, muttrade Mr. Waltzer.
»Tyst nu, gubbe, dina gamla slagord har vi hört för många gånger, inte sant gumman?«, svarade Mrs. Waltzer och strök Margareta över håret.
»Mm«, svarade hon lågt.
»Just det, så håll dej nu för dej själv med ditt hat«
»Mitt hat? Vad talar du om, kvinna?«, svarade han förvånat.
»Ja, Sam, undrar du verkligen det eller spelar du bara dum? Du hatar ju kvinnans rätt«, sa Mrs. Waltzer med en mycket anklagande ton i rösten. De hade diskuterat detta förut, och även om det brukade vara Sam som vann diskussionerna, så kunde han inte göra ett dugg åt den abortliberala lagstiftningen som fanns. »Kvinnans rätt till mord, ja, faktiskt. Och det står jag för. Nå, jag har inte tid att prata mer om det nu«.
Det som hände nu var ovanligt, han brukade aldrig dra sej ur en diskussion. Men det fanns ett skäl till varför han var upptagen, som varken Mrs. Waltzer eller Magda ännu visste om.

I drömmen sprang hon, jagad av något hon inte visste vad det var, tills det att hon blev äldre och äldre. Skuggan som jagade henne la sej sedan över hennes gravsten, och där, förstod hon, skulle den förbli.

»Margareta?«, sa modern när hon hörde att det slamrade i dörren, och mycket riktigt stod Margareta där.
»Hur har det varit? Kom in och berätta«
Magda berättade snabbt igenom sin version av händelsen – en version som inte innehöll den iskalla tystnaden och skriket.
»Nå, jag vet exakt hur det är. Vet du, jag har själv varit med om det«, sa Mrs. Waltzer och satte sej på sängkanten. Rösten var vänlig, men orden gick rakt in i flickan.
»Menar du, att du har dödat min syster eller min bror?«, sa hon. Att döda och att abortera hade aldrig för henne varit samma sak, men nu kunde hon inte hjälpa att hon använde uttrycken som hon gjorde.
»Ja, du har ju just dödat mitt barnbarn så du ska väl inget säga? Dessutom hade du rönt samma öde som din syster- för det vet jag allt att det var, jag tog fostervattensprov- om abortpillret fungerat. Jag hade inte råd med abort då, jag var ju bara en fattig flicka. Sen träffade jag ju din far och…«
Mer än så han hon inte säga förens Magda greppade sin handväska och rusade ut genom dörren. Mrs. Waltzer ropade efter henne, men hon var utom synhåll efter bara några minuter.

Margareta, som pga. Sina ypperligt rika föräldrar, hade gott om pengar på bankkontot och att ordna en lägenhet var inga problem, inte heller att gå ifrån sin förflutna stad och resa ut på landsbygden.

Hennes mor lyckades förgäves spåra henne, Magda ville ej ha någon kontakt fastän modern tiggde och bad. Margaretas far hade försvunnit samma dag som hon, Margareta, gjort abort. Nu var den en gång så respekterade och rika Mrs. Waltzer bara en fattig kvinna som fick försörja sej med snabbjobb. Till slut gav hon med sej och stämde träff med sin mor, egentligen inte för att umgås utan mer för att tillsammans med henne söka upp hennes pappa, och be honom om pengar. Magda hade precis som så många andra kvinnor som begått abort, börjat fundera. Hur skulle hennes barn ha sett ut?

»Kära dotter då, det får vi aldrig veta. En korsning av dej och den där ormen som gjorde dej gravid«, sa Mrs. Waltzer medan hon drack det svaga kaffet hennes mage till slut vant sej vid.
»Han är ingen orm, vi bara… du vet«
»Ja, jag vet. Din far har övergivit dej, flicka lilla, bara att acceptera är jag rädd«
»Men mamma, undra hur mitt barn hade sett ut? Kan man ta reda på det?«
»Jovisst, älskling, men då behövs pengar ingen av oss har. Jag vet inte om det går ens, men barnet borde väl blivit en korsning av dej och… mannen«
»Har du ingen aning om var han är då? Pappa alltså?«
»Nej, jag vet inte«, sa Mrs. Waltzer samtidigt som det slamrade i dörren. En man kom in, gråhårig, enkelt klädd och med ett skägg som borde rakats för länge sedan, men det rådde inget tvivel om att denne herre var Charles Waltzer, Magdalenas far.
»God dag, antar jag«, sa han. Magdalenas första intryck hade varit att hennes far tänkte be om ursäkt för att han övergivit henne, men på tonen så lät det närmare som att han tänkte briljera överatt han klarat sej utan dem, samtidigt som de inte klarat sej mer än en månad utan honom.
»H-hej«, stammade Magdalena, hennes mor fick inte fram så mycket som ett ljud ur strupen, utan tittade bara förstummat över sin före detta man och försörjare.
»Något säger mig om att detta är rätt tillfälle för en visit, inte sant? Jag vet inte, men i natt var det som att någon sa till mig att jag skulle söka upp dig, Magda«
»Men vad bra… men vad vill du egentligen?«
»Berätta vad ni två talade om, så kommer jag nog på det«
»Jag sa att jag saknade mitt barn«
»Jaså?«, sa pappan och sken upp.
»Eller, jag skulle vilja veta hur det skulle sett ut«, sa Magdalena och fadern mörknade åter.
»Nåväl, och du vill ha pengar för det?«
»Ja«
»Det får du«, sa han och tittade ner i golvet, som om han skämdes över det.
»Bra, men går det verkligen?«, sa mamman och öppnade för första gången munnen sedan det att Mr. Waltzer stigit in.
»Vet inte, men något säger mig att det går. Och att priset blir högt, väldigt högt. För din del, alltså».
»Men far, jag har ju inga pengar att betala med, jag har levt på ströjobb sen du försvann den där förmiddagen för mängder av år sen«
»Ja, det syns ju, du har inte levt bättre än du förtjänat enligt mig. Pengapriset betalar jag, men ditt straff kan jag inte ta, det måste läggas över dina egna axlar«. Magda och hennes mor tittade försiktigt på varandra, övertygade om att Charles blivit senil eller också var berusad. Detta hade ingen betydelse då han hade pengarna, nu var det bara själva grovjobbet kvar.
»Har du någon kontakt med pojken, Magdalena, han som gjorde dej gravid?
»Nej, pappa, ingen alls. Men han bor nog kvar i Judas town«
»Nog gör han väl det, han är på väg hit. Jag träffade honom igår, han hade gärna varit pappa idag och ångrar att han uppmuntrade dej till mordet förresten«.
»Men, hur kunde du veta?«, frågade Magdalena chockat.
»Vissa saker bara vet man, vissa saker får man från ovan. Mer än så säger jag inte nu« Den gamla dörren slamrade åter till, och i farstun stod nu en lång, blond man. Uppenbarligen hade livet gått bättre för honom de senaste åren, det gick inte att undgå att se att han bar kostym.

Diskussionerna gick fort, därefter var det raka vägen in till sjukhuset för att boka tid. Experimentet gick fort, och resultatet kom efter bara någon vecka. Magdas tidigare pojkvän, Martin, var inte intresserad av att se bilderna som då skulle föreställa barnet, hur det skulle sett ut om det fått leva.

Magdalena såg inte alltför noga på bilderna i början, hon tog hem dem och ställde dem på kylskåpet. Trots att hon gärna ville flytta tillbaka och bo tillsammans med hennes far, så insåg hon att hon var för gammal för detta. Och varför skulle han tillåta det, hon var ju tvungen att erkänna att hon nonchalerat honom.

På kvällen, när hennes mor och far åkt hem till sitt var det dags att städa. Det var vana att göra det varannan lördag, oftare än så behövdes det inte enligt henne. Hon bodde ju ensam, och vistades dessutom sällan inomhus. Huset hade blivit som en symbol för hennes öde, ett öde hon inte gärna ville se alltför mycket av. Men ikväll skulle storstädningen i alla fall bli av, det enda ljuset var lyktorna i fönstret. Utanför lyste bara fullmånen. Plötsligt tyckte hon sig höra ett ljud, först tänkte hon att det kommit ifrån dörren, att hon fick besök… men ingen stod där! Hon vände sej om för att återgå till städningen, då hon upptäckte en märklig sak med kylskåpet: alla utom en av tavlorna var borta. Hon flyttade lite på det, för att se om de andra tre fallit ner, men hon kunde inte hitta någon av dom varken under eller bakom skåpet. Hon vände sej tvärt, och såg på den återstående tavlan. Plötsligt kände Magdalena att hon borde backa, först ett steg, och sedan ytterligare tre. Tavlan var obehaglig, men just som hon skulle gå tillbaka och fortsätta städningen kändes det som att en vägg var placerad vid gaveln till vardagsrummet, hon var tvungen att stanna i köket tillsammans med tavlan. Då såg hon det! Ögonen på barnet rullade, och allteftersom hon såg började även munnen röra sej.
»Aiiyyaaa!«, skrek plötsligt barnet på bilden. Magdalena stod som paralyserad, hon kunde inte fly, inte ens släppa blicken från detta barn som började likna ett monster ju mer hon såg på det.
»Vad är det med dej, mor? Varför, mor?«, frågade han kallt.
»Vad vill du? Vad är det som händer?«, skrek hon gråtande.
»Skuggan av vad som hänt förföljer en hela livet. Det stämmer rätt bra, eller hur? Minns du drömmen du hade? Förstår du budskapet?«. Blicken var kall, hela rummet blev kallt av det som nu utspelades, och detta var ändå bara början.
»Ja, jag förstår. Vad vill du?«
»Det vill du inte veta, men minns du skriket? Svärtan framför dina ögon du fick när du mördade mig? Det var mitt skrik, vi skulle levt tillsammans som mor och son. När jag insåg att du inte ville ha det så, kunde jag inte annat än skrika. Ingen av läkarna kunde höra det, men du kunde det, för du skulle bli min mor«.
»Förlåt, jag visste inte«, försökte Magdalena.
»Förlåtelse, jaså, det vill du ha. Tyvärr, du är inte önskad för mej, jag var inte önskad för dej fram tills nu när jag skrämt dej, ska det verkligen krävas rädsla för att öppna dina ögon?«
»Ja«, sa Magdalena gråtande, hon ville inte stöta sej emot detta hennes barn. Det hon inte förstod var att hennes son kände henne bättre än så.
»Ja, givetvis… så, bäst att ge dig den rädsla du förtjänar!«

Den natten rapporterades om oljud i form av skrik, samt även starkt ljus från det lilla huset. När Mrs. och Mr. Waltzer kom för att besöka Magdalena nästa dag fann de henne död på golvet.

Ingen läkarna förstod vad dödsorsaken var. I de statliga arkiven står det dock att Magdalena Waltzer begick självmord, men när skriken hörs från vinden där tavlan på den ofödde placerats, påminns alla åter om att ingen vet.

Var vänlig observera att berättelsen är fiktiv och inte är sanningsbaserad

Tillbaka - Top - Utskriftsverision